Vad gör man om man på väg hem från jobbet möter och får ögonkontakt med legendariska Nicke Andersson (
Entombed,
Hellacopters etc.)?! Heter man Björn går man tydligen nervöst vidare utan att visa några som helst tecken på igenkännande eller visande några yttre avspeglingar av det inre känslosvall mötet satt igång.
I upprymdheten tänker jag "Nedrans, jag skulle ju sagt nåt eller gjort nånting i alla fall!?"
Typ
- Tjena Nicke, måste ba säga att du är så jäkla grym asså!
...eller
- Rock on!
...eller bara format ena handen till den internationella hårdrockshälsningen, ni vet med lillfinger och pekfinger pekandes rakt upp, och lite coolt med hjälp av den höjd i luften manifesterat den känsla av samhörighet vi kände båda två i den sekunden... eller inte.
 |
Psst... Vänd på handen!
(bilden lånad av http://metalhornsinfamousplaces.com) |
Vid närmare eftertanke, om detta nu är det bästa man kan komma på i all
hast, kanske lika bra att nöja sig med det tysta mötet och blicken... och att vi faktiskt skakade hand och snackade en stund på festivalen Mera Hitlåtar, 1996 (för 16 år
sen!?). Och att vi stötte ihop i moshpit-kaoset framför scen då Sex Pistols lirade på Sjöhistoriska, några veckor efter att vi pratats vid.
Min sambo undrade oförskämt om jag är kär i Nicke. Pyttsan! Inte har jag några idoler eller nåt sånt. Men om du läser det här Nicke kan du väl höra av dig på MSN...
